fredag 30 mars 2018

Mustaschen

Mustaschen

Min mormor begav sig för hundra år sedan till Alexandria i Egypten tillsammans med sin man för att arbeta där.
Den resan gick med båt, häst och vagn och tåg.
Detta hände sig straxt före första världskriget.

Min mamma reste med tre små barn över alla hav från Sverige till Argentina för att bo där med pappa, som hade varit där sedan ett år. Detta var just efter andra världskrigets slut.
Jag växte upp i Bofors med familjen under förti och femtiotalet.
På Bofors Nobelkrut tillverkar man krigsmateriel och min pappa var ingenjör och arbetade där.
Mamma var gravid med sitt tredje barn då pappa måste resa iväg till fjärran land för att landa en stor order av kanonkulor.
Det bestämdes att mamma skulle komma efter så snart den nya bebisen kunde klara den långa resan.
Vår lillasyster kom till världen den första december 1944 och i juni året därpå skulle vi segla med ett lastfartyg som hette Nordstiernan och som tillhörde Johnsonlinjen rederiet.
Någon vecka innan vi skulle ta oss till Göteborg, låg det ett brev från pappa med ett nytaget fotografi. Det var bara ett fel med bilden: Överläppen på pappa pryddes av en "tango-rabatt"!
Mamma blev förskräckt och ringde telegrambyrån och bad att få sända ett telegram till sin man i Buenos Aires.
Texten skulle lyda: "Please shave before our arrival! Love, Susanne"
Telegrafisten blev alldeles tyst ett slag innan hon meddelade mamma att "Nej, fru Kylberg, det där kan jag inte skicka!"
"Varför inte det?", undrade mamma upprört.
"Nej detta kan vara en kod. Tänk på att kriget just slutat! Det törs jag inte sända!"
Mamma frågade stillsamt fröken på telegrafbyrån: " Har fröken någon fästman?"
"Ja det har jag", svarade fröken fnittrande med undran i rösten.
" Om då fröken skulle träffa sin fästman efter ett att ha varit åtskilda i ett år, och han visade sig ha lagt sig till med mustasch, vad skulle ni säga då?"
"Nej usch och fy, det vill jag verkligen inte vara med om!"
" Men detta precis vad som hänt mig" svarade mamma " kan fröken vara så vänlig att sända iväg telegrammet nu!"
Det blev sänt och när mamma och vi tre barn efter veckor av strapatser på de stora haven äntligen kom fram till Buenos Aires stod en mycket stilig slätrakad pappa med ett stort leende på kajen och tog emot sin familj. Lyckan var fullständig!
I slutet av 70-talet flög min man och jag till Miami, Florida med våra två små pojkar för att arbeta där i ett par år men det är en helt annan historia!

tisdag 27 mars 2018

Mitt hem

Nu har jag snart bott här i ett kvartal! Helt ofattbart att man kan ha det så bra. Allt har liksom fallit på plats.
Sofforna och "sittochvriden" är omklädda, Olle har målat så fint, Bazze har fixat TV-apparater på väggar utan sladdhärvor
och Elduo har hjälpt mig med div. elgrejs som skulle bytas ut.
Kan inte ha det bättre! Jag stortrivs! Nära till ICA och reten av byn. Min elmoppe står i förrådet där jag kan ladda den.
Min lilla, lilla bil står alldeles utanför på vår parkering och allt är mycket välordnat! Här finns vänner i huset och vänner runt hörnan. Jag är lycklig!

Käraste vän


Just när Stilla Veckan skulle börja upprördes min själ.
Jag fick ett SMS från Sivs äldste son där han meddelade att kära lilla Siv drabbats av en massiv stroke sent natten innan och att hon nu befann sig på Helsingborgs lasarett.
Jag ringde till Siv på söndagskvällen vid 18-tiden och vi pratade om hur innerligt vi längtade till vår och värme,
vad vi skulle fixa till middag och hur det var med barnen. Alla hennes barn hade som vanligt ringt vilket gjorde henne så glad varenda dag!
Under veckan som följde ville jag ena stunden lyfta luren och höra hennes röst för att i nästa ögonblick önska att hon fick släppa taget.
Nu du Siv är du väl hos din Åke som du alltid har önskat!Vi ses men jag hoppas det dröjer ett tag, men vem vet...