Efter 42 år av liv och rörelse i vårt härliga hus bestämde jag mig i sommar för att ändra mitt boende.
Här har ju onekligen varit ganska tomt i huset minst 10 månader om året.Barnen är här i Torekov på sommaren men då hyr två av dom och den tredje har eget hus, Hasse har varit i himlen i 6 år och ingen gör något i min trädgård utom då jag måste skaffa hjälp för att den inte ska bli helt igenvuxen! Känner att jag inte riktigt mäktar med hus och park mer!
Barn, barnbarn och jag hade skaldjursfest på min terrass och vi kände oss tacksamma för allt roligt vi haft i detta hus
och alla var eniga om att det var dags att sluta när vi är på topp!
Allt berodde på att jag hittat en bostadsrätt som passade mig och som jag fick löfte av ägaren att köpa. Vi var där och tittade barnen och jag och var rörande överens om att den var fin och perfekt för mig.
Efter dagar av samtal med ägaren, handslag samt ett brev till mäklaren där han bad henne upprätta ett köpekontrakt bekräftade att jag skulle bli ägare till lägenheten. Jag var så lycklig!
Samma dag var det visning av mitt hus. Budgivning hade hållit på i några dagar och det var oerhört spännande.
Priset hade börjat närma sig det som stod i annonsen.
Jag kom hem just när de sista "tittarna" gick. Mäklaren och jag satte oss i uterummet och pratade då det plingade i hennes telefon. Hon meddelade mig då att det kommit ett nytt bud. Jag kände på mig att jag var tvungen att gå på min magkänsla och bad henne ringa budgivare och säga att jag accepterade hans bud. Jag var helt enkelt rädd att båda skulle lägga sig om jag inte "högg" nu. Han som ville ha mitt hus blev jätteglad och min lycka var gjord! Tillträde till bostadsrätten skulle bli 1/10 och det passade mig precis att få börja plocka och packa direkt!
Nästa dag kom ett mail från ägaren och han tog tillbaks alltihop. Alla löften down the drain.
Nye ägaren till mitt hus har tillträde 1/12 och jag har ingenstans att bo. Hur kul är det?
